Dussintals lappar och tusentals stygn i ett plagg som kunde ärvas i generationer. Det sammanfattar boro – 1800-talets japanska återbruk där minsta tygbit togs till vara in till sista tråden. Återbruket drevs fram av fattigdom och kyla, men även av mottainai – en japansk filosofi som handlar om att spara istället för att slösa.
Det japanska ordet boro (uttalas ”borro”) betyder ungefär ”något skört som nästan faller sönder”. Ordet beskriver de japanska hemtextilier som skapades under 1800-talet och första hälften av 1900-talet, genom återbruk och träget handarbete.
— Gemensamt för alla borotextilier är att deras livslängd förlängts långt utöver det vanliga, säger Petra Holmberg som är intendent på Östasiatiska museet. Kläderna ärvdes ofta i generationer och att reparera plagget när det gick sönder var helt nödvändigt.
De flesta borotextilier – och de mest välkända – är indigoblå plagg som lagats med lappar och vit bomullstråd, men boro finns i många färger. Tygerna kan vara naturfärgade och tråden är inte alltid vit och inte alltid av bomull. Det var t ex vanligt med tråd av hampafiber, och en del förstärkningssömmar kunde vara ett fyrverkeri av färgsprakande trådar.
Färgnyanserna kan variera i indigofärgad bomullsväv, från grönblått till purpurlila.
BORO OCH SASHIKO
–––
Många borotextilier består av flera lager av tyg som quiltats ihop med täta rader av förstygn, s k sashiko. Handbroderade förstygn används traditionellt för att återbruka textilier i många delar av världen; sashiko och indiska kanthabroderier är t ex lika både tekniskt och visuellt även om färger och material är annorlunda.
Minsta bomullsremsa var en dyrgrip
Återbruk är en grundbult inom boro och man använde de material som fanns till hands. Allra helst bomullstyger:
— Bomull var en bristvara på den här tiden, säger Petra Holmberg. Import av bomull var förbjudet och lokalt odlades bomullen bara i de varma, västra delarna av Japan.
I norra Japan låg snön djup under vintern och här var det omöjligt att odla bomull. Istället tillverkade man textil av fibrer från hampa och ramie, och från träd som blåregn, lind och alm. Textilierna var grova och påminner om linne eller säckväv; de värmde dåligt och var sträva mot huden.
— Bomullstygerna var raka motsatsen, säger Petra Holmberg. De var mjuka och mer slitstarka. De var dessutom varmare och ofta infärgade med indigo som ansågs hålla insekter och ormar på avstånd.
Minsta bomullsremsa var därför en dyrgrip och även uttjänta bomullstyger blev en viktig handelsvara. I städer som Kyoto och Edo (nuvarande Tokyo) togs utslitna bomullsplagg om hand för att säljas vidare norrut. Plaggens sömmar plundrades på trådar och tyget klipptes, skars eller revs till remsor och lappar.
— En majoritet av bitarna var fragment återvunna från bomullskläder, men de kunde också komma från madrasser, täcken och rumsavdelare, säger Petra Holmberg.
De tätt vävda bomullstygerna var ofta infärgade med indigo och har många likheter med vår tids denim.
Bomullstrasorna transporterades norrut med fartyg som kallades kitamaebune, eller norra kusten-fartyg. Ofta såldes tygerna vidare direkt i hamnarna, men det fanns även vandrande försäljare som förde dem med sig till mer avlägsna byar.
Bomullstrasorna användes till trasvävar och till att lappa och förstärka den fattiga landsortsbefolkningens textilier. Det kunde vara fiskarens kimonoliknande plagg och skogsarbetarens långa väst, men även jackor, förkläden, handskar, väskor, madrasser, tygblöjor och täcken.
— Tyg representerade ett högt värde och den kvinna som ägde många tyglappar ansågs rik, oavsett hur små och slitna lapparna var, säger Petra Holmberg. Tillhörde du den fattiga delen av befolkningen levde du ditt liv i boro; du var klädd i boro och sov på boro. Du till och med föddes på en pläd av boro (s.k. bodoko).
En arbetskimono för kvinnor (shigoto-gi). Ärmarnas utformning var olika på plagg för kvinnor/män.
Täcken och madrasser isolerades med hampafibrer eller trasor av hampa.
Ett trasigt plagg reparerades i möjligaste mån från insidan, därför har fodret ofta fler lappar än utsidan.
Boro – ett lappverk av mönster
Varje boro är ett lappverk av mönster, tygkvaliteter och olika nyanser av indigoblått. En del lappar är randiga – andra rutiga. Ytterligare andra är ikatmönstrade eller reservageinfärgade genom shibori eller katazome.
Exempel på mönster i japansk trastextil. Varje mönster är resultatet av en traditionell hantverksteknik.
LÄS MER: Så fick tygerna sina mönster i japansk trastextil >>
Lapparna på ett och samma plagg kan komma från olika årtionden – till och med århundraden – och att betrakta en boro är ett slags resa i tiden.
Man kan fundera: vad har dessa lappar varit i ett tidigare liv?
Man kan också fundera över kvinnan som hållit nålen; som lagade dessa textilier i så många omgångar att gränsen mellan det ursprungliga plagget och lagningslapparna till slut suddades ut.
— Vissa plagg visar upp sömmar broderade med oerhörd precision. Här är det lätt att föreställa sig att den som lagat plagget gjort det med flit och omsorg – till och med med kärlek, säger Petra Holmberg.
Samtidigt – i andra sömmar kan man ana ett stressat och nästan slarvigt handlag. Kanske lagades plagget i en hast och av nödtvång?
Ett extremt exempel på boro. Jackan saknar foder och består av hundratals lappar.
— Det är lätt att romantisera boro, säger Petra Holmberg. Men man ska inte glömma att boro vittnar om en misär och fattigdom som är svår för oss att ens begripa idag. Boro var de fattigas klädnad; det är deras liv och nödtorft som återspeglas i de lagade plaggen.
Ändå handlade återbruket inom boro inte enbart om fattigdom, utan även om mottainai – en filosofi som har många likheter med dagens zero waste-filosofi. Ordet betyder ungefär ”Slösa inte!” och uppmanar till att ta vara på det man redan har.
— Boro är exempel på hur man med hantverksskicklighet tog vara på mycket knappa resurser, säger Petra Holmberg. Minsta tygbit användes in till sista tråden och det finns många exempel där papper återbrukades för att laga kläder. Pappret användes både som lagningslappar och som inslag i trasvävar. Det kunde också sys in mellan flera lager av tyg för att förstärka och isolera plagg.
Lappar av indigofärgad bomullsväv och ofärgat hampatyg.
JAPANSK TRASTEXTIL OCH WABI SABI
–––
Borotextiliernas skönhet kan sägas vara besläktad med de japanska begreppen wabi sabi. Wabi står för en enkel, oregelbunden estetik och sabi beskriver något som är patinerat och åldrat – tillsammans beskriver de en rustik, enkel och asymmetrisk skönhet.
Begreppen wabi sabi kommer ursprungligen från en central del av teceremonikonsten.
Boro som väl bevarad hemlighet
Boro användes ända in på 1950-talet, av befolkningen på landsbygden, längs kusten mot Japanska havet och i Aomori – den nordöstra delen av huvudön Honshu.
— Majoriteten av borotextilierna kommer från Aomori, men boro användes i spridda delar av landet och av många yrkesgrupper: bönder, fiskare, skogs- och gruvarbetare, men även tjänare, hantverkare och troligtvis också fattiga köpmän, säger Petra Holmberg.
När levnadsstandarden ökade på 1950-talet gömdes trastextilierna undan. Många skämdes över sin fattiga bakgrund och det förekom till och med att borotextilier eldades upp. Boro blev därför under flera decennier en väl bevarad hemlighet.
Först på 2000-talet förändrades synen på boro och startskottet var en utställning på ABC Gallery i Osaka år 2002.
— På utställningen visades textilier ur Kousaku Nukatas samling. Han var bland annat keramiker och konstnär och såg en skönhet och ett värde där andra bara sett trasor och armod, säger Petra Holmberg.
Utställningen i Osaka väckte både uppmärksamhet och känslor.
Yoshido Iwamoto Wada, som var ansvarig för Nukatas utställning i San Francisco två år senare, berättar: ”Skollärare kom med sina elever i släptåg, en ung man stod tyst och grät, kvinnor stannade i galleriet i timmar, och både unga och gamla kom tillbaka igen och igen. Besökarna fascinerades av konstnärliga stoppningar, lappningar och förstärkningar, och rördes av avtryck från förfädernas händer.”
År 2004 visades Nukatas samling första gången utanför Japan, på Museum of Craft and Folk Art i San Francisco. Nu började boro uppskattas som konst- och samlarobjekt, framför allt i USA, men så småningom också i Japan.
— Stegvis accepterades boro som en viktig del i Japans historia och sedan 2009 finns en permanent utställning på Amuse Museum i Tokyo, säger Petra Holmberg. Där visas delar av världens största borosamling som omfattar mer än 20 000 textilier. Närmare 800 av dem är märkta som ”important tangible cultural property”, vilket betyder att de har ett särskilt högt kulturhistoriskt värde.
TIPS! UPPLEV BORO PÅ AMUSE MUSEUM I TOKYO
–––
Ett besök på Amuse Museum är en sällsam museiupplevelse – bland annat eftersom du får komma nära och röra vid alla utställda textilier. Chūzaburō Tanaka, som donerade samlingen till museet, uttryckte nämligen i sitt testamente att besökarna skulle få uppleva boro med alla sina sinnen. Amuse Museum stängde tillfälligt under 2019 så om du har vägarna till Tokyo – dubbelkolla att museet har öppet igen innan du går dit!
Från fattigmansplagg till exklusivt mode
Idag råder en hype kring boro. Trastextilier köps upp av gallerister, museer och privata samlare från hela världen. Återbruk och mottainai känns mer aktuellt än någonsin och detsamma gäller borotextiliernas särpräglade estetik. Sashiko har spridits som en löpeld inom hantverkskretsar och visible mending-rörelsen hämtar gärna inspiration från trastextiliernas synliga lappar och stygn.
— Det finns ett tydligt släktskap mellan visible mending och boro, säger Petra Holmberg. Kanske för att visible mending, precis som boro, präglas av en tillåtande attityd och det yttersta målet alltid är att reparera plagget.
Kavaj från KUON, tillverkad av återbrukade borotextilier.
Boro har även tagit steget in i modevärlden. Flera japanska modeföretag tillverkar kläder i boroinspirerad stil, t ex Kiriko, Koromo och Kapital.
Ett annat exempel är japanska KUON som syr exklusiva plagg av 70-150 år gamla borotextilier. Textilierna plockas isär, rengörs, sys ihop och används sedan till bland annat kavajer, cardigans och byxor.
Målgrupp för KUON:s exklusiva plagg är män med starkt vintageintresse och tjock plånbok.
— På sätt och vis kan man säga att borotextiliernas värde gått varvet runt, säger Petra Holmberg. Historiskt sett var bomullstyg en dyr lyx och tygerna åkerbrukades av fattiga människor genom generationer. Idag har dessa fattigmansplagg återigen blivit lyx i KUON:s kollektioner. Återbruket återbrukas ännu en gång och en tyglapp som var kimono i 1800-talets Edo, kanske numera är kavaj i New York.
Läs mer: Japanskt jeansmode med boroinspirerad look >>
Petra Holmberg är Japan-intendent på Världskulturmuseerna med inriktning textil och mode.
Yoshido Iwamoto Wadas citat är ett utdrag ur artikeln ”Boro no bi: Beauty in humility – repaired cotton rags of old Japan”. Översättningen är gjord av tidningen Väv i nr 4, 2016.
Featured image: James Austin, www.kimonoboy.com
