Ikat är en reservageteknik där delar av garnet sparas ut vid infärgningen. När det infärgade garnet sedan används i väven bildas mönster på det färdiga tyget. I Japan kallas tekniken kasuri och här skapas mycket avancerade mönster: en enda rulle tyg kan innehålla mer än en miljon individuellt infärgade trådsegment.

Ikat är ett av världens äldsta sätt att skapa mönster på tyg. Tekniken har utvecklats på olika platser på jorden, oberoende av varandra och under olika tidsepoker. 

Många ikatmönster har lokal prägel och en viss stil kan vara begränsad till en liten geografisk region; man kan till exempel se skillnader i material, färger och teknik. Ingenstans i världen finns så stor variation i ikatteknikerna som i Japan. Här kallas ikat för kasuri och mönstren är ofta vita mot indigoblå botten.

Jacka ihopsydd av flera olika tyger. Alla tyger är prickiga och mönstrade med ikat.

Kasuri är vanligt i japanska trastextilier, så kallad boro.

Ordet kasuri kommer från ”kasureru” som betyder suddig/dimmig och syftar på den visuella upplevelsen av mönstret. Ett kännetecken för ikattyger är just att mönsterbilderna har diffusa konturer som ser ut att flyta ut lite i kanterna.

I Japan blomstrade kasuri under 1700- och 1800-talet när de lägre samhällsklasserna började använda tekniken. Det var bland annat ett sätt för bondebefolkningen att mönstra tyger utan att bryta mot de så kallade överflödsförordningar som gällde i Japan under Edoperioden (1603–1868). 

Naturfärgat mönster mot djupblå botten. Mönstret har diffusa konturer och föreställer diagonala rutor. Ovanpå tyget ligger en garnslinga i med blå och naturfärgade partier.

Kasurimönstrat tyg och kasurimönstrad garnslinga.

Närbild på väv i vävstol. Väven har ett enkelt sicksackmönster i rostbrunt och svart mot ljust, naturfärgad botten.

Kasurityg av bananfiber – infärgat och vävt av 96 år gamla Toshiko Taira, Ogimi Village, Okinawa.

VISSTE DU ATT?!
–––

Gemensamt för de flesta kasurityger är att de består av cellulosafibrer med vita mönster mot blå botten, men det finns undantag. Ett exempel är bashofu – ett tunt, lätt tyg som vävs av bananfiber. Bashofu har ofta mörka mönsterbilder mot bananbastens ofärgade trådar.

Så går det till

Vid ikat färgar man in delar av garnet före vävningen och grundprincipen är enkel: ett större eller mindre antal trådar binds om (reserveras) så att färgämnen inte kan komma åt de ombundna partierna. När ombindningen tas bort har varje tråd ett mönster av färgade och ofärgade partier. Längden och bredden på de färgade/ofärgade partierna bestämmer sedan hur mönstret kommer att se ut i den färdiga väven. 

Två stora garnhärvor med blått garn. Garnet är ombundet med vita band på flera ställen.

Foto: Johan Åberg, Dye for Indigo

En man står böjd över ett hål i marken där en stor garnhärva just färgats in. Mannen vrider garnhärvan med hjälp av en pinne.

Garnet färgas in i djupa tankar med indigo.

Ett garn kan antingen bindas om i stora garnhärvor eller spännas upp på en ram så att garntrådarna färgas in var och en för sig. Hur avancerat ett ikatmönster blir beror på hur noga man beräknat omknytningen och färgat in trådarna. Genom att reservera och färga in garnet i flera omgånger kan man skapa mönster i flera färger.

I Japan utvecklades bland annat snillrika knyt- och mönsterguider för att bemästra ikattekniken. Dessutom utvecklades effektivare sätt att färga in garnet, bland annat ita-jime som är en metod unik för Japan.

Närbild på garnslingor infärgade med ikat. Garnet har vita och blå partier, några millimeter långa.

Foto: Johan Åberg/Dye for Indigo

Flera nystan med garn infärgat med ikat. Garnet har blå och vita partier. Blått dominerar.

Kasurimönstrade garnslingor. De vita partierna har reserverats vid infärgningen.

Ita-jime

Vid ita-jime placeras garntrådar mellan träplattor med djupa kanaler. Mellan 50 och 150 träblock pressas sedan ihop och sänks ned i färgbadet. Den bit av trådarna som passerar genom de utskurna kanalerna färgas in, medan trådar som ligger i press mellan plattorna förblir ofärgade. 

Ita-jime ger skarpare färgövergångar än andra tekniker. För ett tränat öga kan alltså mönstrets konturer ge en ledtråd om vilken teknik som använts. 

Kimono i blått med ett mönster av vita sicksacklinjer som liknar pilspetser.

Kimono med ett klassiskt kasurimönster, ya-gasuri.

VISSTE DU ATT?!
–––
Ordet ikat kommer från malaysiskans meng-ikat som betyder binda, vira, knyta om. Vår svenska variant på ikat kallas flamgarnsmönster. På 1700- och 1800-talet användes vårt svenska flamgarn framför allt som överdrag till täcken och kuddar (bolstervar) och i förkläden och kjolar.

Varför ikat?

Ikattekniken kom till som ett sätt att mönstra tyg när man saknade beständiga textilfärger. De färgpigment som fanns fäste dåligt på textilfibern och det kunde krävas mellan 20 och 30 dopp i färgbadet, beroende på vilken fiber och vilket färgpigment som användes. Fiber av silke var lättare att färga in medan bomull och alla sorters bastfiber (till exempel hampa, ramie och bananfiber) var svårare att färga in. 

Det dominerande färgpigmentet i äldre kasurityger är indigo, delvis eftersom det fäste bättre på bomullsfibern än andra färgpigment, delvis eftersom indigo var tillåtet att använda oavsett vilken samhällsklass man tillhörde. Indigo var dessutom tillgängligt för alla eftersom det utvanns ur örten Polygonum tinctorium som växte vilt i Japan.

Indigopigment i torkad, koncenterad form.

De lägre samhällsklasserna använde andra färgpigment endast i liten skala, till exempel den fermenterade juicen från färksa sharonfrukter, kakishibu, eller ett avkok på barken från en viss sorts träd, Rhaphiolepis umbellata. Vid infärgning med bark användes också en järnhaltig lera som gav garnet djupt mättade nyanser – från rostrött till nästan svart.

Äldre, japansk kvinna vid vävstol. Väven har ett mycket komplext mönster av svarta och roströda trådar.

Garnet ovan är infärgat med bark och järnhaltig lera. Garnet går igenom 40 olika processer för att få rätt nyans. Väven tillverkas exklusivt på ön Amami Oshima och arbetet sker än idag för hand.

VISSTE DU ATT?!
–––

De mest avancerade formerna av ikat behärskas av ett fåtal hantverkare som får stöd av staten för att förvalta och föra hantverket vidare. Dessa hantverkare har en särskild titel – Ningen Kokuho – som betyder ungefär levande kulturskatter (”living national treasures” på engelska).

Typiska mönster i kasurityger 

På 1700- och 1800-talet var kasuri ett vardagligt tyg som användes till vardagliga saker: kimonos, arbetskläder, rumsavdelare och överkast. 

Majoriteten av tygerna vävdes av bondekvinnor i sydvästra Japan. På dagarna arbetade de på åkern; på kvällarna vävde de kasurityger. En del av tygerna användes i hushållet och en del såldes vidare till textilhandlare och kringresande försäljare.

Äldre jacka med mörkblå utsida med vita små prickar, och mellanblå insida med vita pilspetsar.

Ett arbetsplagg, noragi, med typiska kasurimönster: prickar och pilspetsar.

Till en början pryddes kasuritygerna av geometriska mönster med exempelvis prickar, ringar, rutor eller streck. I slutet av 1800-talet utvecklades mer avancerade mönster med större mönsterbilder, e-gasuri.

Motiven i e-gasuri kom ofta från naturen och kunde ha symbolisk innebörd. Pinje, bambu och plommon förknippades med hälsa och välgång, medan en trana eller havssköldpadda symboliserade ett långt och lyckligt liv.

Jag berättar mer om symboliken bakom japanska mönsterbilder här >>

Större mönsterbilder, e-gasuri, i kasurimönstrad bomullsväv.

De geometriska kasurimönstren användes framför allt till kläder – till exempel kimonor och arbetskläder – medan större och illustrerade motiv användes till hemtextilier, till exempel överkast/madrasser (futon) och rumsavdelare (noren).

En typisk mönsterbild i både plagg och hemtextilier är igata. Det liknar en hashtag och föreställer en stiliserad brunn eller källa.

Närbild på jacka med beige foder och utsida av blått tyg med mönster av vita snöbollar.

Snöbollsmönster, yukinko, i ett arbetsplagg från 1950-talet.

Olika former av ikat

Ett ikatmönster bestäms av hur garnet binds om och färgas in, men även av hur garnet används i väven: som varp, inslag eller både och.

Varpikat

Vid varpikat, eller tate-gasuri, används det ikatmönstrade garnet som varp. När varpen satts upp är mönstret bestämt och kan inte förändras under arbetets gång. Varpikat är den äldsta och minst avancerade formen av ikat. 

Mönster med sicksacklinjer som liknar pilspetsar. Mönster i vitt mot mörkblå botten.

Inslagsikat med en variant på mönstret ya-gasuri – eller ”arrow feather” på engelska.

Varpikat är den minst vanliga tekniken i Japan. Framför allt används den för att skapa en viss sorts mönster som kallas ya-gasuri på japanska. På svenska har vi inget bra ord som beskriver mönstret men det översätts till arrow feather på engelska (fjädrarna i slutet av en pil) – titta på mönstret så förstår du varför!

Inslagsikat

Vid inslagsikat, eller yoko-gasuri, används det ikatmönstrade garnet som inslag. Vid inslagsikat kan man justera och utveckla mönstret medan man väver, till exempel genom att flytta de ikatfärgade garntrådarna i sidled eller genom att lägga till enfärgade ränder.

Äldre, japansk man arbetar vid vävstol.

Foto: Josh Rubin

Dubbelikat

Vid dubbelikat – tate-yoko-gasuri – används ikatmönstrat garn i både varp och inslag. Där de ofärgade partierna möts i väven bildas mönster. Dubbelikat är mest tekniskt krävande och inget land har tagit tekniken så långt som Japan. En enda rulle tyg kan ta mellan 12 och 18 månader att färdigställa och bestå av en miljon trådsegment som färgats in för hand. 

VISSTE DU ATT?!
–––
En kasuriväv är omkring 30–35 cm bred och längden motsvarar den mängd tyg som används för att sy en kimono. Tyget nyttjas alltid i sin fulla bredd för att bilda framstycken, bakstycken och ärmar på kimonon. Kasurimönstrade kimonor var ett stort mode under 1800-talet och bars av unga och gamla, oavsett klasstillhörighet.

Ikat på sidentyg kallas meisen

I Japan används ordet kasuri som samlingsnamn för alla former av ikat på cellulosafiber (till exempel bomull och bastfiber). Ordet meisen beskriver samma teknik och typ av mönster fast på sidentyg. 

Meisen blev populärt en bit in på 1900-talet när beständiga textilfärger introducerades. Tack vare de nya färgerna kunde mönstret tryckas direkt på varpen och produktionen förenklades avsevärt.

Meisen blev populärt en bit in på 1900-talet när beständiga textilfärger introducerades. Tack vare de nya färgerna kunde mönstret tryckas direkt på varpen och produktionen förenklades avsevärt. Större kvantiteter i tillverkningen gjorde kimonor i meisensiden tillgängliga för den bredare allmänheten.

Kort sidenjacka, haori, från 1920-talet.

Meisentygerna användes framför allt till kimonor och produktionen blomstrade från 1910-talet till och med andra världskriget. Designen var ofta inspirerad av modet i väst och man kan se många likheter med art deco-stilen i kimonos från 1920- och 1930-talet.

Precis som kasuri har meisen lätt suddiga kanter, men där kasurimönstren bjuder på stilren enkelhet, bjuder meisen på djärva mönster i starka färger. 

Meisenkimono, cirka 1935.

Meisenkimono från 1940-talet.

LÄS MER!
–––
Kasuri är släkt med de japanska reservageteknikerna shibori och katazome. Shibori påminner till viss del om knytbatik medan katazome är en föregångare till vårt moderna screentryck. Läs mer om de båda hantverksteknikerna och deras fascinerande mönstervärld här:
Katazome – japanska blåtryck från samurajernas tid till idag >>
5 saker du vill veta om shibori >>

Show CommentsClose Comments

Leave a comment