Katazome, ikat och shibori. Varje borotextil ger prov på mönster och hantverkstekniker som är lika aktuella idag som för 150 år sedan. Här är de vanligaste!
Japanska trastextilier, eller boro, är äldre textilier som använts långt utöver sin förväntade livslängd tack vare upprepade reparationer. Lagningarna gjordes i omgångar med de material som fanns till hands. Eftersom ett plagg kunde ärvas i generationer är resultatet ofta en brokig mix av mönsterstilar. Strama ränder, knytbatik och detaljerade blåtryck kan pryda ett och samma plagg.
Kimono från 1900-talets första hälft med lappar av mönstrade bomullstyger.
Gemensamt för alla mönster är att de skapades för hand genom olika hantverkstekniker, till exempel vävning, ikat och reservagetryck. De här teknikerna blomstrade under 1700- och 1800-talet när de fick en skjuts av så kallade överflödsförordningar.
Överflödsförordningarna var ett statligt regelverk som styrde bland annat konsumtion, hantverk och klädsel. De gällde framför allt under Edoperioden (1603–1868) och hade som uppgift att hålla invånarna på plats i klassamhället. Bland annat tvingades de lägre samhällsklasserna att:
- Enbart bära plagg av cellulosafiber, till exempel hampa och bomull.
Det exklusiva sidentyget – som ofta var rikt mönstrat i flera färger – fick endast bäras av kejsarfamiljen och aristokratin. - Enbart använda ett fåtal färgpigment, varav indigo var det dominerande.
De flesta andra färgpigment var så kallade rangfärger som tydligt markerade en högre klasstillhörighet. - Enbart väva tyg i tuskaft med två skyttlar, som är en av de enklaste vävteknikerna. Det innebar att det var tillåtet att väva randiga och rutiga tyger, men förbjudet att väva mönster som krävde mer avancerade vävtekniker.
Bilderna nedan visar skillnaden på ett vardagsplagg för de högre respektive lägre samhällsklasserna under andra hälften av 1800-talet.
En satinvävd sidenkimono med broderier av silke och metalltråd. Plagget tillhörde en ung kvinna ur aristokratin, cirka 1840–1870. The Khalili Collections.
De lägre samhällsklassernas arbetsplagg, noragi, vid samma tid. Tyget är en indigofärgad bomullsväv.
VISSTE DU ATT?!
–––
Här i Sverige har vi också haft överflödsförordningar som markerade klasstillhörighet. Under delar av 1700-talet var det till exempel förbjudet att bära plagg av siden eller sammet om man inte tillhörde adeln. Undantag kunde göras för särskilt välbärgade borgare som då fick bära siden och sammet i mörka färger; klara kulörer reserverades för dem av ädel börd – adel och kungligheter.
Förbud blev grogrund för kreativitet
Majoriteten av Japans befolkning begränsades av överflödsförordningarna, bland annat bönder och hantverkare. Även köpmannaklassen – som delvis bestod av välbärgade familjer – tvingades hålla till godo med de enklare materialen. Som följd ökade efterfrågan på mönstrade bomullstyger där själva dekoren kunde ge tyget en mer exklusiv känsla.
Överflödsförordningarna i kombination med den ökade efterfrågan sporrade utvecklingen av framför allt tre olika hantverkstekniker i Japan: kasuri, shibori och katazome. Alla är så kallade reservagetekniker som lämpade sig särskilt bra för att:
- Skapa mönster inom ramarna för överflödsförordningarna.
- Färga in både hampa och bomullsfiber. Dessa fibrer var annars betydligt svårare att färga in än silke.
Sidenjacka som bars under kimonon, s k haori.
VISSTE DU ATT?!
–––
Vissa yrkesgrupper, bland annat skådespelare och geishor, kringgick överflödsförordningarna genom att klä sig i anspråkslösa ytterplagg. Under dem bar de sedan eleganta och färgstarka sidenkimonor. Den här estetiken kallas iki och ansågs ha erotiska undertoner. De anspråkslösa ytterplaggen var ofta tillverkade av randig bomullsväv och dessa plagg blev ett slags mode i sig.
Vad är en reservageteknik?
När man mönstrar ett tyg med en reservageteknik sparar man ut (reserverar) vissa delar av tyget/garnet innan det färgas in. Utsparningen görs med stygn, knutar och veck eller en skyddande pasta. De reserverade delarna behåller sin ursprungsfärg under infärgningen och bildar sedan mönster i det färdiga tyget.
Textila reservagetekniker förekommer i hela världen men ingenstans har de utvecklats så långt som i Japan.
Tygfragment mönstrade med kasuri, shibori och katazome.
Kasuri
Kasuri är en japansk version av ikat, det vill säga en metod där själva garnet färgas in med reservageteknik. De delar av garnet som förblir ofärgade avgör sedan hur mönstret ser ut i den färdiga väven.
Variationerna i ikat är oändliga och i Japan skapar man mycket avancerade mönster, bland annat med hjälp av matematiska beräkningar och så kallade knyt- och mönterguider.
Bomullsväv med klassiska kasurimönster: snöbollar och sicksack.
Ett kännetecken för alla ikattyger är att mönsterbilderna ser ut att flyta ut lite i kanterna – kasurityger är dessutom nästan alltid vita mot indigoblå botten.
LÄS MER: Ikat – på japanskt vis >>
Shibori
Shibori är ett japanskt paraplybegrepp för mängder av reservagetekniker som går ut på att tyget viks, veckas, sys eller knyts ihop innan det färgas in. Efter infärgningen avlägsnas knutar och trådar och när tyget slätas ut framträder mönstret på tyget. Tekniken förekommer i hela världen och används för att skapa organiska mönster med melerad yta.
Ett arbetsplagg, noragi, med kasurimönstrad överdel och shiborimönstrad underdel.
Shiborimönstrad bomullsväv från slutet av 1800-talet/början av 1900-talet.
I Japan har shibori använts i över tusen år och här finns fortfarande en liten men levande industri där hantverket utförs på traditionellt vis.
LÄS MER: Shibori – 5 saker du vill veta om japansk knytbatik >>
Katazome
Katazome fungerar på samma sätt som schablontryck med skillnaden att man applicerar en skyddande rispasta på tyget istället för en tryckfärg. När pastan torkat färgas tyget in i djupa kar med indigo. Därefter tvättas rispastan bort och mönstret framträder på tyget.
Liknande tekniker används över hela världen, men på andra håll appliceras pastan antingen på fri hand eller med hjälp av stämplar som skurits ut i träblock.
Ett flitigt lappat hemmaplagg, tanzen, av katazomemönstrad bomullsväv.
Bomullsväv med ett av 1800-talets vanligaste motiv – blomman krysantemum.
Katazome är den reservageteknik som lämpar sig bäst för skapa mönster med detaljerade mönsterbilder. På 1700- och 1800-talet användes katazome också för att imitera sidenbrokad, det vill säga sidentyger där mönstret vävts in i tyget på ett konstfullt sätt.
LÄS MER: Katazome – japanska blåtryck från samurajernas tid till idag >>
Varför använde man reservagetekniker?
Alla reservagetekniker utvecklades långt innan det fanns beständiga tryckfärger. Färgpigmenten som fanns fäste dåligt och tvättades snabbt ur tyget. Alla cellulosafibrer, till exempel bomull och hampa, var särskilt svåra att färga in. Enda sättet att få färgen att fästa var att färga in tyget många gånger – något som var möjligt tack vare de delvis omständliga (men alltså nödvändiga) reservageteknikerna.
Den här artikeln är baserad på en intervju med Petra Holmberg som är intendent på Världskulturmuseerna med inriktning japansk textil och mode.
Bildkällor: Aoyama Vintage, Helmn, Sri Threads, The Khalili Collections.
