Pipkragar, puffärmar och strama klänningsliv. Suzanne Jongmans skapar medeltida dräkter i ett annorlunda material: återbrukad plast. Resultatet är en tidskollaps som förmedlar ett miljöbudskap. Varför upplevs plast som störande i en medeltida kontext när det accepteras som material i dagens mode?
Sedan 2007 arbetar den nederländska konstnären Suzanne Jongmans i återbrukade material. Det kan vara något hon råkar ha liggande i ateljén, eller något hon snubblar över på gatan. Ofta är det förpackningsmaterial av olika slag, som mjukplast, skumplast, gamla filtar och frigolit.
— De flesta kastar bort de här materialen, säger Jongmans. Jag förädlar dem.
De återbrukade materialen får nytt liv i Jongmans ateljé, som slöjor, mantlar, klänningar och huvudbonader – allt i enlighet med ett medeltida mode. Inspirationen hämtar hon från renässansens stora mästare – oljemålare som Johannes Vermeer, Rogier van der Weyden och Jan van Eyck.
— De hade stor omsorg om detaljerna och var mästare på att skildra ljuset.
Hon drar paralleller till sitt eget konstnärskap där hon ständigt arbetar med ljuset. Det ska dölja och samtidigt framhäva, modellera men även släta ut. Det ska även förmedla texturen i materialen.
— Känslan i materialen är viktig, betonar hon.
Suzanne Jongmans i sin ateljé i Breda, Nederländerna.
De bästa materialen, enligt Jongmans, är de som påminner om något värdefullt: skumplast med sidenglänsande yta eller nätet i en påse apelsiner där maskorna liknar handknypplade spetsar.
Suzanne Jongmans porträtt ”Julie” är inspirerat av Rogier van der Weydens ”Portrait of a Lady”.
Porträttet ”Gratitude” är inspirerat ”The Darmstadt Madonna” av Hans Holbein den yngre.
Återbruk som tankeväckare
Under den kreativa processen kliver Jongmans in i flera olika roller. Hon är både kostymdesigner och sömmerska, konstnär och fotograf. Hon arbetar ensam i sin ateljé och under några veckor, ibland månader, träder hon in i de olika rollerna för att skapa den slutgiltiga bilden.
— Den kreativa processen är aldrig densamma. Ibland börjar den med en detaljerad vision om ett färdigt porträtt, ibland med en vag idé.
Ofta förser hon sina modeller med ett föremål i handen. Något vardagligt – som ett smycke, en blomma, en frukt. Eller något specifikt – som en hattnål, en fingerborg eller ett timglas. Alla föremål har symbolisk innebörd och förmedlar ett budskap. Fjärilen representerar till exempel förändring i porträttet ”Room for Change”.
Modellerna i Susanne Jongmans bilder är ofta vänner och familj, men det kan också vara människor hon mött på gatan.
— Det jag söker i ett ansikte är okonstlad skönhet, säger Jongmans.
Hon imiterar också nogsamt 1600-talets skönhetsideal och skildrar sina modeller med from uppsyn och blek hy. Bara i materialvalen lämnar hon renässansens förlagor och låter nutiden göra sig påmind, ibland nästan omärkligt, ibland som en subtil provokation.
Resultatet är en tidskollaps mellan nutid och dåtid – en dissonans som skapar spänning och som samtidigt förmedlar ett miljöbudskap. Varför upplevs plast som störande i en medeltida kontext när det accepteras som material i dagens mode – i plagg av polyester, akryl, nylon och elastan?
Jongmans ställer frågan och manar till eftertanke.
Samtidigt betonar hon att hon inte är någon aktivist. Hennes mål är istället att betraktaren ska stanna upp, uppleva utan att döma, och reflektera under tystnad.
Resultatet är tidlöst, finstämt och vackert.
LÄS MER: Återbruk – din guide till vad, hur och varför >
Inledande bild: ”Cutting loose”, Suzanne Jongmans.
LÄS MER!
–––
Suzanne Jongmans är en av många konstnärer som ger kasserade föremål nytt värde genom kreativt återbruk. Fler återbrukande konstnärer får du möta här: 10 designers som briljerar i kreativt återbruk >>
