Motsvarar återbruk från förr upcycling av idag? Go Green Design besöker Nordiska museet och söker likheter mellan 2000-talets starkaste designtrend och en 250 år gammal sedvana.
Återbrukat har vi gjort i alla tider, men långt ifrån allt återbruk från förr motsvarar det vi kallar upcycling idag. I Nordiska museets samlingar finns exempel på återbruk från framför allt 1700- och 1800-talen. Det är föremål som berättar vilka material som användes, vilka hantverksteknikerna var och hur människorna förhöll sig till materialen.
— Framför allt var det textil som återbrukades, säger Ulla-Karin Warberg som är intentent på Nordiska museet. Men ofta handlar det om ”återbruk” rätt och slätt, och återbruket saknar den kreativa spets som är upcyclingens själva signum.
— Återbruket hörde vardagen till och utslitna kläder syddes om till nya plagg i så många omgångar att det till slut inte fanns något kvar, säger Ulla-Karin.
Återbruk intill sista tråden. Den här lilla duken består av 851 st centimeterstora tygbitar.
VISSTE DU ATT?!
–––
Ett exempel på textilt återbruk är trasmattor. Men trasmattor kom till först på mitten av 1800-talet då vi lärt oss att tillverka papper av trä istället för textil (lump). Innan dess användes nästan alla utnötta textilier till papperstillverkningen. Textilierna samlades in av lumpsamlare enligt speciella kvoter. De få (och små!) tygstycken som hushållen fick behålla användes till täcken, dynor, påsar och kläder.
I 1700-talets Sverige återbrukade man alltså därför att man var tvungen och arbetet var inte alltid lustfyllt. Det kreativa krutet sparade man istället till de föremål som skapades till årets och livets högtider – till bröllop, dop, julfirande och midsommar. Det kunde vara friargåvor eller delar av hemgiften och dessa dyrbara ting tillverkade man helst i nya material.
Men det finns undantag där även den här sortens föremål tillverkades av återbrukade material och där återbruket präglades av skaparlust.
Återbruket möter folkkonsten
I Nordiska museets utställning ”Folkkonst” finns bland annat flera doppåsar där själva påsen är sydd av återbrukade tyglappar.
— Man valde de bästa tyger man hade till hands, säger Ulla-Karin Warberg. Det kunde vara grov handvävd linnelärft, glänsande sidenbrokad eller tunna bomullstyger med tryckta mönster (sk kattuner).
Tygerna var av varierande kvalitet och lapparna hade olika färger och texturer. Påsarna dekorerades sedan med spetsar, glaspärlor och florstunna bitar av mässingsplåt. Glaspärlorna köpte man hos handlaren, spetsarna knypplade man själv.
Vissa spetsar knypplades med tråd av metall, så kallad lan. Tråden var av silver eller mässing och den färdiga spetsen skimrade vackert.
— Att man dekorerade en påse av återbrukade tyger med spets av metalltråd säger något om hur högt man värderade textila material, säger Ulla-Karin Warberg.
Att textil var värdefullt kan man också se i bouppteckningar från den tiden då klädesplagg, sänglinne och övriga textilier redovisades som separata poster och representerade höga värden.
Folkkonst. I den här doppåsen från 1700-talet präglas hantverket av form, färg och lust.
Detalj av en doppåse från Rättvik, rikt dekorerad med pärlor, spetsar, sidenband och guldpapper.
VISSTE DU ATT?!
–––
Den helvita dopklänning vi använder idag är ett borgerligt påhitt från början av 1900-talet – den vita färgen är tänkt att symbolisera barnets renhet och oskuld.
Alla återbrukade i 1700-talets Sverige
En stor skillnad på återbruk idag och för 250 år sedan är att alla återbrukade på 1700-talet: fattig som rik, hög som låg.
Det textila återbruket präglades också av kunskap om materialets ursprung.
Som bondekvinna hade man själv skördat linet, spunnit tråden och vävt tyget. Alla flickor deltog dessutom i textilproduktionen med start i 5–6-årsåldern. I tonåren var de fullärda och både bonddöttrar och adelsfröknar tillverkade sin egen hemgift.
— Respekten för materialet var i hög grad densamma som respekten för det egna arbetet, säger Ulla-Karin Warberg.
Design och hantverkstekniker i 1700-talets textila återbruk
Hur det textila återbruket såg ut berodde på var i landet man bodde och vilken samhällsklass man tillhörde:
- Var man bondekvinna återbrukade man framför allt utslitna plagg av tyger man tillverkat själv, till exempel ylle, hampa och lin.
- Var man adelsdam kunde man återbruka tyget i sina avlagda klänningar, till exempel siden som importerats från England och Frankrike.
Slapp undan saxen. Även adeln återbrukade i 1700-talets Sverige, bl a klänningar som ansågs slitna eller omoderna. Den här tidstypiska klänningen finns bevarad i Nordiska museets samlingar.
Provkarta. Jackan av återbrukade sidentyger fungerar som en provkarta över de vanligaste färgerna i 1700-talets klänningsmode.
Även om textilierna som återbrukades varierade i olika samhällsklasser, var tekniken densamma. Framför allt användes skarvsöm för att sy ihop många mindre tyglappar i en enkel lapptäckesteknik.
I bondebefolkningens arbeten var lapparna ofta i kontrasterande färger och lapparna fick bilda nya, dekorativa mönster.
Adelsdamernas arbeten var ofta mer återhållsamma. Delarna till ett så kallat sticketäcke togs ut ur ett och samma plagg: vanligtvis en klänning (robe) som blivit utsliten eller omodern. Ofta var delarna i samma färg och skarvarna mellan delarna nästan omöjliga att upptäcka.
Täcket dekorerades med en quiltteknik – så kallad stickesöm – med tråd i samma färg som själva tyget. Resultatet var förfinat elegant och sticketäcket är en stark kontrast till bondebefolkningens rikt dekorerade doppåse.
— Båda föremålen är exempel på vilka material som användes på den här tiden och på hur återbruket och hantverket kunde se ut, säger Ulla-Karin Warberg.
Men de berättar också något om sedvänjorna och sättet att leva.
Bondebefolkningens doppåsar är så rikt dekorerade att man kan ana sig till att arbetet präglades av skaparlust. Här möter återbruket folkkonsten och hantverket kännetecknas av färg, form och kreativitet.
I sticketäcket ser vi istället en enastående men behärskad hantverksskicklighet och man kan fundera kring om de nogsamt broderade stygnen – knappt en millimeter långa – speglar den kontrollerade tillvaro som adelsfröknarna förde på den tiden?
Även om föremålen representerar skilda världar – adelsdamens och bondmorans – finns flera likheter. Båda föremålen har tillverkats till exklusiva tillfällen i livet, och trots att grunden är så enkel – återbrukade tyglappar som sammanfogats med skarvsöm – representerar den färdiga produkten ett högt värde.
Påsen till det lilla barnet som ska döpas och täcket som ska ingå i hemgiften och kanske pryda sängen under bröllopsnatten – båda är eleganta exempel på kreativt återbruk från en svunnen tid: upcycling à la 1700-tal.
Samtliga bilder från Nordiska museets samlingar
